Först ut var Idlaflickorna på Dramatens lilla scen. Stina Ekblad har hört till mina favoriter sedan länge. Kändes lite konstigt att plötsligt få reda på att hon oxå har en skådesspelande syster... Men duktiga var det, systrarna från Österbotten. Och Kristina Lugns text känns fortfarande aktuell och bjuder på små underfundigheter som fick mig att le igenkännande. Extra plus för att pjäsen bara är en timme lång. Passar oss kvällströtta ;).
Från kvinnligt till manligt. Eller? Richard Wolf som gestalltar Maria Callas på Stadsteaterns Lilla scen. Det är helt otroligt egentligen att denne långe man kan gestalta denna lilla späda kvinna. Fast man borde ju inta vara förvånad. Han har ju gjort det förr, när han gestaltade Edit Piaf i Chanson Suicide på Dramaten 2004. Jag bara älskar Richard! Och Maria! Eller hennes röst och gripande levnadsöde.
Och till slut Enron på Stockholms Stadsteater. Pjäsen handlar om den amerikansk företagsjättens, Enrons, uppkomst och fall i slutet av förra milenniet. I en fartfyllt komedi diskuteras moral och etik i företagsvälden. Enron gick i konkurs 2001, alltså tio år sedan. Det märkliga är att det kändes som om det skulle kunna hända igen. Eller, rättare sagt, det har ju gjort det. Jag säger bara Lehman Brothers. Extra plus för det intressanta inlägget i programmbladet skrivet av Richard Wahlund, professor i ekonomisk psykologi vid Handelshögskolan i Stockholm. Jag citerar:
Handen på" Få människor går genom livet utan att någon gång, kanske tom ofta, fördöma personer som agerar brottsligt eller oetiskt. --- Men är det alltid så att somliga är obotliga skurkar och andra eviga änglar, eller kan vi alla, tom enligt våra egna normer, ibalnd bete oss oetiskt, och kanske till och med själva merverka till ett nytt Enron."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar