Tankar om bloggen

När jag började blogga (för andra gången) bestämde jag mig att hålla bloggen hemlig för min närmaste omgivning. När min sambo förstod att jag bloggade blev han sur för att jag inte ville avslöja min blogg för honom. Så numera är det något vi aldrig nämner och jag vet inte om han tror att jag har slutat. Varför vill jag inte att han ska följa min blogg? Eller mina barn? Vänner?

Och det är klart att det ligger en motsägelse i att alla, typ hela världen, kan läsa min blogg men jag vill inte att mina närmaste och folk som jag känner ska känna till den. Hmmm...

Det jag skriver här är ju inga hemligheter för dem. Jag skrivet om mig och mitt liv. Alla som har försökt att skriva en blogg över en längre tid vet att det inte går att fejka. Du måste vara dig själv. Du måste vara ärlig. Eller för mig är det så. Hah, jag har för dåligt minne för att klara av att skriva något annat än det som är sant!

Varför då detta hemlighetsmakeri? Jag vill ju ha läsare. Att berätta för sina närmaste om bloggen borde ju garantera några läsare, eller?

Givetvis finns det flera orsaker. Jag vill kunna skriva här utan att behöva ta hänsyn till vad folk ska tycka. Om mig. Jag vill kunna känna friheten att slänga ur mig saker här. Utan att allt ska vara perfekt underbyggt och välformulerat till sista punkt. Dessutom skriver jag inte på mitt modersmål vilket gör det hela lite svårare.

Det handlar ju om det gamla vanliga "duktiga-flickan" syndromet. Jag övar mig här på att våga tro att "good-enough" räcker.

Att bli äldre

Att bli äldre är förstås inte roligt. Inte på något sätt. Men för att vi ska stå ut med det utan att ta livet av oss hittar vi på fördelar. Nu har jag kommit på/hittat på ett: jag är mindre kritisk mot mig själv. Inser att detta kanske inte är en fördel för omgivningen. Men det är just det som är poängen. Det är bra för mig! Vad omgivningen tycker, bryr jag mig faktiskt mycket mindre om än förut. Ett exempel: jag har aldrig tyckt att jag blir bra på bild. Det finns en bra bild på mig och den är tagen för 10 år sen. Men. Plötsligt i min senaste fotobok finns det flera bilder på mig som jag har valt att sätta dit och jag tycker att jag ser... ja... ok ut. Och min handstil som jag alltid har skämts över. Det händer att jag tykcer att jag får till det riktigt snygg ibland.

Vad är det som händer? Kommer det att sluta med att jag släpper all typ av självkritik? Slutar att kamma mig och börjar klä mig i collagebyxor till vardag och fest? Eller handlar det bara om att man accepterar sig själv som man är? Vågar tro att man dyger?