Jag är en otrogen typ. Åtminstone när det gäller dagstidningar. Jag växlar mellan Svenskan och DN. Det brukar bli 6 månader i taget. Båda verkar vara medvetna om att det går att locka över mig si så där var sjätte månad. Eller det är då det ringer och erbjuder ett fantastiskt pris. Och jag byter.
Har alltså precis bytt till Svenskan. Och har därför inte hängt med riktigt vad som hänt med Anders Lokko. Det faktum att han har problem i sitt äktenskap kom som en fullständig chock för mig i söndags morse när jag läste hans kolumn. Det kanske är ett känt faktum för resten av välden men jag hade ingen aning.
När jag ska läsa någonting som är skrivet av en för mig känd skribent har jag vissa förväntningar. Så när jag greppar Svenskan och börjar läsa Anders kolumn väntar jag mig få en stunds underhållande, kvick och informativ läsning om musik, litteratur etc. Det blir som ett knytnävsslag i mellangärdet när jag kommer till sista stycket i hans kolumn. Känns inte bra. Känns inte bra alls.
Alla mina egna besvikelser och minnen av dåliga kärleksrelationer väller upp inom mig.
"Life is a bitch and then you die."
"Life is a bitch and still you don't die."
Läs här om ni vågar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar