Jag såg Lars Noréns "Krig" på Teater Galeasen 2005. Alla som gjorde det kommer ihåg: ohyggligheter staplade på varandra. Och när jag andades ut bara lite, lite grann och tänkte att nu kan han väl inte hitta på något mer djävulskap så... blev det bara värre och värre och värre. Man undrar hur Lars Norén ser ut inuti huvudet när han kan fantisera ihop sånt elände. Missförstå mig rätt! "Krig" är en helt fantastisk pjäs och Teater Galeasens uppförande är bland det absolut bästa teater jag någonsin sett. Ingela Olsson och Nina Englund (var finns hon nu?) var helt otroliga i sina roller.
På Stockholms Stadsteater kan man se Noréns "Stillheten". Temat är norenskt så det slår: en familj där medlemmarna lever i sidan av varandra med en egen egoistisk föreställning om livet och sig själva. Jag hade svårt att bestämma mig vilken av karaktärerna är mest motbjudande. Priset måste ända gå till familjefadern, utmärkt spelad av Sten Ljunggren. Den självcentrerade, late alkoholisten som inte kan känna någon som helst empati för varken sin dödssjuke hustru eller sin psykotiske son, är så osympatisk i sin slaveri under spriten, sin förljugenhet och tafatthet, att jag stundom var tvungen att vända min blick ifrån honom. Vilken patetisk ynkrygg! Och vilken rollprestation!
Katarina Ewerlöf är fantastisk som den cancersjuka mamman och Magnus Krepper spelar den äldre sonen med en skicklig balans mellan skräck och medkänsla. Tack Magnus för det fantastiska jazzsolot!
Trots att föreställning har fått mycket beröm för den moderna regin bl a i Svenska och DN så måste jag säga att temat känns uttjatat. Har inte Norén (och andra) sagt allt det finns att säga om en disfunktionel familj? Det måste finnas något mer angeläget att visa upp på scenen, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar