Om att bada i vak

Blev inte frälst, direkt. När jag var liten bodde jag i nordligare breddgrader och om man överhuvudtaget skulle bada någon annanstans än i simhallen fick man göra det bland isflak. Man badade i isvak eller rullade sig i snön direkt från bastun och på våren tävlade man om vem som badade i sjön först. Det brukade vara runt 1:a maj. Bland isflak.

Sedermera har jag blivit en riktig badkruka, d v s det måste vara minst 20 grader i vattnet om jag ska ens överväga att simma. (Helst ska det vara tomt i hela sjön oxå. Så att jag inte riskerar att få stänk på mig.) Tills förra året i januari när jag doppade mig i ett isvak i Sandhamn. Jag måste har varit sinnesförvirrad, eller nåt. Tyckte dock att det inte var så farligt hemskt.

Har googlat lite och kommit fram till att vinterbad är ganska vanligt i våra östliga grannländer eller åtminstone vanligare än här. Råkade ut för några entusiaster i  helgen. Och det ena ledde till det andra, så att säga.

Att ha hjärtat i halsgropen fick en helt ny innebörd för mig. Mitt hjärta ville nämligen ännu längre upp när kroppen shockades av det iskalla vattnet. Det var helt fruktansvärt. De invigda lyckades övertyga mig att ANDRA gången faktiskt blir helt annorlunda (typ: kroppen har vant sig) och helt underbart. Hmmm. Det blev det inte. Det var precis lika fruktansvärt.

Ok. Jag får erkänna att efteråt kände jag mig uppspelt (p g a shocken eller tacksamheten över att jag hade överlevt?) och stolt. Och så stack det till i benen. Som små nålar. Inte obehagligt. Blodet rusade i venerna. Nyttigt? Kanske.

Temperaturen i
BASTUN
VATTNET
LUFTEN