Panik, panik!

Om knappt tre veckor kommer jag eventuellt att åka till en liten re-union från gymnasietiden. Hur får man platt mage på tre veckor? I programmet ingår tydligen bad i vak! Hjälp! Ja, det verkar vara bästa att inte åka alls.

Några av deltagarna har jag träffat ganska nyligen, andra har jag inte sett sedan vi tog studenten. En av mina bästa vänner från den tiden har jag sett på bild. Hon är (fortfarande) skitsnygg! Ingen har sett en av tjejerna på trettio år! Hon är säkert också jättesnygg och -smal.

Som sagt. Hur får man platt mage på tre veckor? Har redan gjort 10.000 sit-ups idag. Det hjälper inte! Hoppade över både frukost & lunch. Magen är inte plattare men gör ont, antagligen på grund av hunger.

Min underbara, rara arbetskamrat försökte lugna mig genom att försäkra mig om att jag också är skitsnygg och -smal. Gulligt av henne men inte helt sant. Tyvärr.

Panik, panik!

Oxveckor

Det heter tydligen så. Dessa hela veckor som följer efter trettonhelgen. Inte en röd dag i sikte förrän i i påsk. Som tillfaller väldigt sent i år. Detta gick att läsa om i dagens DN. Tur att man har planerat in lite ledighet :).

Som ni ser blev det lite ändrade planer för middagen. Tydligen är det inte säsong för fänkål. Så de fick bli blomkål istället. Vi hade en jättetrevlig kväll! Och vi orkade diska undan det mesta innan vi gick och la oss. Helt klart att föredra! Hur många glas kan en person dricka ur under en kväll, förresten? Det finns inget värre än att vakna en söndag och veta att i hela lägenheten är en stor påminnelse om en trevlig fest! Det har hänt att vi bara blundat och gått ut för att käka frukost. Och även om det inte blir roligare att ta hand om allt på eftermiddagen heller så kände vi oss stärkta och hade mera ork efter en lååååång och närande brunsch.

Riktigt gott vin e.i. (=egen import)

Den här gången hann...

...jag ta bild på pajen.

Receptet till min paj har ni fått här.

Jag känner mig stärkt av den ledighet som helgerna har inneburit. Umgänget med familj och vänner har varit så mysigt! Så nu orkar vi! Oxveckor eller inte!

Middagsgäster

Jag tycker att det är perfekt att bjuda två par till parmiddagen. Eller egentligen tycker jag att det är skönt om antalet gäster är fler än 2. Och färre än 5. Oavsett civilstånd eller inbördes relation. Fler gäster än två gör att vi (läs: värdparet) inte känner oss så stressade om det tar lite tid i köket mellan rätterna. Gästerna underhåller varandra. Om antalet middagsgäster blir för stort, blir det för mycket att göra i köket.

Så vi får 4 gäster imorgon, två par. De har aldrig träffats tidigare. Tre av personerna känner vi väl men en av kvinnorna är en relativt ny bekantskap för oss oxå. Hennes partner har varit ganska duktig på att byta kvinna under de senaste åren... ni vet hur det kan bli.

Menyn kommer att se ut så här:

• Att börja med: Fänkålssoppa med brödflotte och rökt lax (edit: Blomkålssoppa)
• Därefter: Sallad med grönmögelost & valnötter
• Huvudrätt: Rådjurssadel med ugnstekt potatis
• Avslutning: Mammas bärpaj

Och något lämpligt att dricka till. Nåååå. Blev ni sugna?

Tankar om bloggen

När jag började blogga (för andra gången) bestämde jag mig att hålla bloggen hemlig för min närmaste omgivning. När min sambo förstod att jag bloggade blev han sur för att jag inte ville avslöja min blogg för honom. Så numera är det något vi aldrig nämner och jag vet inte om han tror att jag har slutat. Varför vill jag inte att han ska följa min blogg? Eller mina barn? Vänner?

Och det är klart att det ligger en motsägelse i att alla, typ hela världen, kan läsa min blogg men jag vill inte att mina närmaste och folk som jag känner ska känna till den. Hmmm...

Det jag skriver här är ju inga hemligheter för dem. Jag skrivet om mig och mitt liv. Alla som har försökt att skriva en blogg över en längre tid vet att det inte går att fejka. Du måste vara dig själv. Du måste vara ärlig. Eller för mig är det så. Hah, jag har för dåligt minne för att klara av att skriva något annat än det som är sant!

Varför då detta hemlighetsmakeri? Jag vill ju ha läsare. Att berätta för sina närmaste om bloggen borde ju garantera några läsare, eller?

Givetvis finns det flera orsaker. Jag vill kunna skriva här utan att behöva ta hänsyn till vad folk ska tycka. Om mig. Jag vill kunna känna friheten att slänga ur mig saker här. Utan att allt ska vara perfekt underbyggt och välformulerat till sista punkt. Dessutom skriver jag inte på mitt modersmål vilket gör det hela lite svårare.

Det handlar ju om det gamla vanliga "duktiga-flickan" syndromet. Jag övar mig här på att våga tro att "good-enough" räcker.

Färdigfirat!

Då har vi bytt år. 2010 var ett bra år. Hoppas att 2011 blir minst lika bra. Inte sämre. Liiiite bättre. Om man nu får önska sig. Under helgen hann vi umgås med nära & kära. Intensivt & roligt. Och så har vi ätit & druckit gott. Titta här!

Vi började med soppa gjort på soppar.

Riesling passade till.

Vi blev bjudna på en jättegod sallad med
roquefort & valnötter.
Vi härmas direkt o tänker bjuda på den i helgen.

Vissa åt renfilé...

... andra gös...

Alla fick ost

Och tryfflar

Och champagne vid tolvslaget.

Kyrkogården

Jag hade en klasskamrat som dog i en trafikolycka dagen före julafton när vi var 11 eller 12 år. Hon hade varit on handlat julklappar och stod på en busshållplats. En kille som gick i samma skola, fast i gymnasiet, fick sladd på sin bil och det värsta hände. Samtidigt som hon dog var jag på min morfars begravning. På det jullovet blev det två begravningar...

Döden och förlusten av en älskad människa har drabbat mig mycket svårare sedan dess. Saknaden är stor men jag är inte rädd för döden längre. Dvs för egen del. Tanken på att förlora en familjemedlem gör mig givetvis fortfarande stel av skräck.

Jag har fått för mig att Eric Clapton skrev den här texten efter att hans lille son ramlade från ett fönster och dog. Vet inte om det stämmer. Texten är vacker och jag tänker på den när jag besöker kyrkogårdar.

Tears in heaven

Eric Clapton

Would you know my name

If I saw you in heaven

Will it be the same

If I saw you in heaven

I must be strong, and carry on

Cause I know I don't belong

Here in heaven

Would you hold my hand

If I saw you in heaven

Would you help me stand

If I saw you in heaven

I'll find my way, through night and day

Cause I know I just can't stay

Here in heaven

Time can bring you down

Time can bend your knee

Time can break your heart

Have you begging please

Beyond the door

There's peace I'm sure.

And I know there'll be no more...

Tears in heaven

Would you know my name

If I saw you in heaven

Will it be the same

If I saw you in heaven

I must be strong, and carry on

Cause I know I don't belong

Here in heaven.

Bilderna är från dagen före julafton. Mera bilder kommer det kanske efter mitt besök på en annan begravningsplats under nyårshelgen.

Gott Slut & Gott Nytt!

I Finland smälter man tenn på nyårsafton. Helst vid tolvslaget. Man köper småsmå hästskoformade tennbitar och smälter dem i en skärskild skopa. Brevid sig har man en hink med vatten där man häller det smälta tennet. Sedan är det bara att plocka upp tennklumpen och spå hur det nya året blir. Man tar ofta hjälp av skuggan av ett ljus för att kunna se in i framtiden. Ibland bildas det mörkare ojämn "groffs" på tennklumpen och det betyder pengar. På mitt nyårstenn hoppas jag att det ska finnas mycket nya skor och handväskor. Och fred på jorden.

Puss på er och en önskan om ett riktigt bra 2011!