Såg den nya spanska filmen Biutiful. Snacka om reality check. Javier Bardem gör en helt fantastisk roll som den cancersjuke småskurken med ett hjärta av guld. Hopplösheten i de fattigas och/eller illegala invandrarnas livsvillkor skildras på ett sätt som får en att tappa andan. Filmen kan helt klart mätas sig med den socialrealism som annars brukar förknippas med brittisk film. Har ni tex sett Fish tank? Eller This is England? Ingen feel-good, här inte. Filmen hör helt klart till feel-bad genren.
Man får anledning att stanna upp och tänka. Och vara tacksam. För sitt priviligerade liv. Samtidigt blir jag rädd. Jag vet att allt kan förändras i ett ögonblick, en lycklig tillvaro kan störta rakt ner i avgrunden.
Mina omdömen:
- Biutiful - fem skimrande stjärnor av fem möjliga
- Fish tank - fem skimrande stjärnor av fem möjliga
- This is England - fem skimrande stjärnor av fem möjliga
En annan sak som fick mig att stanna upp var en artikel i söndagens DN. Artikeln uppmärksammande den stora spridningen av hiv i Ukraina. Man lyfte fram några unga kvinnors berättelser och en av rubrikerna kändes som en rak höger i magen. Lena, 31 år: ”Jag hoppas träffa en hivsmittad man i framtiden”. Jag förstår att det är enda möjligheten för henne att ha ett samliv, men ändå. Är det inte fruktansvärt att en ung kvinna har en sådan framtidsdröm? Vad drömde jag om i henne ålder? Inte var det att träffa en sjuk man, i alla fall!
Bilder från Barcelona våren 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar